blyghet eller personlighet

Jag är sjuk! Blää. Att vara sjuk är definitivt en baksida med förskolejobbet. Jag har länge hävdat, även innan jag själv började jobba i förskolan, att sjukvårdspersonal och förskolepersonal borde belönas med att få slippa karensdagen. Förutom den ganska tråkiga delen av jobbet, att torka snoriga näsor och spyor så riskerar vi faktiskt vår egen hälsa. Den som blir sjuk lever dessutom ofta med det dåliga samvetet över den extra arbetsbörda som kollegorna får. Att då sedan få löneavdrag för att man blir sjuk är kränkande, speciellt som man dagligen läser det omvända om högt uppsatta personer som får betala middagar och flådiga fester. Ja, ja I made my point, nu ska jag sluta klaga.

Det finns enstaka fördelar med att vara sjuk också... det är till exempel ganska skönt att ligga under täcket på en varm värme dyna när regnet vräker ner och man hinner, om man orkar, läsa en och annan blogg. Ett ämne som florerat i på flera bloggar som jag har läst, bland annat killfrökens, är det här med blyghet och introverta personligheter.

När jag gick på gymnasiet hade jag en religionslärare som med bestämdhet hävdade att man skulle prata i klassrummet om man man ville ha ett högt betyg. Hennes devis var att den som inte kan tala för sig blir överkörd. Jag var enormt arg på henne för att hon tänkte så. Dock ventlierade jag aldrig min åsikt för henne, kanske just för att den enda kanalen som räknades var en öppen diskussion i klassrummet. Min grundinställning är att vi behöver vara olika. Hur skulle det se ut om alla hela tiden pratade i mun på varandra. Dessutom kan jag inte tycka att det någonsin kan vara dåligt att lyssna in innan man säger vad man tycker. Jag menar inte att det är fel att öva sig i det man är svag i, till exempel att prata inför människor, men då måste man skapa tillåtande klimat, kanske ibland tysta pratkvarnarna, öva dem i att lyssna och inte minst öppna upp för olika sätt att uttrycka sig "ett barn har hundra språk men berövas nittionio" (Loris Malaguzzi).

I mitt vuxenliv och i mitt yrkesliv har jag tvärtemot skoltiden fått uppleva att det ses som en styrka att vara eftertänksam. Det försöker jag förmedla till föräldrar och andra som vill lyssna. Alla måste inte göra allt på samma sätt, alla måste inte vara lika, det är rättvisa. Svenska dagbladet har en artikel på ämnet introvert, den är läsvärd.

Det är ett intressant men svårt ämne. Ännu svårare blir det om man blandar in syskonrelationer i det hela, ett annat av mina favoritämne. Det finns syskonpar som inte kommer till sin rätt för att de andra syskonet är lite mer självsäkert eller lite mer utåtriktad. Ska man då tillåta att det är så, den ena är introvert och den andra är extrovert, punkt slut? Eller ska man skapa arenor för att blomma ut och växa? Ska man dela på syskon eller blir det en otrygghet? Jag är inte säker på att det finns ett självklart svar eller ett rätt sätt. Men frågan blir väldigt viktig när det blir tydligt att de andra barnen i gruppen inte ens vet vad det tysta barnet heter...

Nu måste jag sova, dricka vatten och bli frisk! Till helgen väntar Astrid Lindgrens värld och ett möte med den inte så introverta, Pippi Långstrump!