Kan inte minnas att jag någonsin upplevt så mycket lera. Känslan av att känna fötterna försvinna under en själv är obeskrivlig. Då är det inte kul utan mest skrämmande, sitter jag fast? Får jag med mig skon?
Var länge mycket tveksam till att starta till och med då startskottet gick. Rumpan kändes inte bra och jag var ganska övertygad om att jag skullle få ont. Samtidigt är det inte riktigt jag, att inte ens försöka.
De första 2,5 km var ganska lika ett vanligt lopp. Lite komiskt så här i efterhand att man då sprang vid sidan om banan för att undvika lera och att bli smutsig när man sedan bara minuter senare badar i gyttja.
Sedan blev det vinterbad, upp till midjan. Efteråt var man något renare och kallare och så var det bara att börja klättra.
En liten sträcka med vanlig löpning, visserligen med några hinder som ska klättras över eller krypas under och med ben dubbelt så tunga på grund av vatten och lera.
Sen hör man rop, skrik och man förstår nu händer det något. Tittar ner i ett mörkt dike. Bara huvuden sticker upp och så en blå lina att hålla sig fast i. Tveka, nej bakom mig är det kö. Bara att snabbt välja sida och ta ett kliv, falla djupt, känna kallt vatten tränga in i det sista torra plagget, sportbehån. Två tre minuter senare på väg mot nästa utmaning.
Efter ca 5 km, möttes jag en funktionär: - Välkommen till backen. Tittar sedan åt vänster och ser ingen backe, det är en vägg. Här var det roligaste partiet. Kröp, gick och klättrade upp och kände varje liten muskel i rumpan. Äntligen uppe ropar någon: bra tempo! Blir full i skratt, vilket tempo?
Ytterligare lite lera, 1 km i lervälling, den längsta km i mitt liv. Återstod bara en liten, kort km som en vänlig påhejare milt informerade oss om. Fick krampkänning i vaden, stretchade och sprang vidare. Inne på upploppet tog jag fram de sista krafterna, orkade spurta lite bara för att mötas av en mur. Min tanke då, har jag sprungit fel, har jag missat målet? Innan jag fattade, jag ska över!
Sen fick jag äntligen, äntligen passera mållinjen, så efterlängtat! Tårögd av lättnad.
Trött och ont överallt utom i rumpan och höften! Tack och lov!
Ombyte tillsammans med hundratals okända i en skog, vem bryr sig, ingen har tid att titta på någon, det kräver koncentration att dra på rena kläder på en våt och lerig kropp.
Sedan blev det modellande, fotografhögskolan i Stockholm ville fotografera smutsiga ansikten, konstigt att de valde mig... Eventuellt blir det utställning så småningom... Hade i varje fall min nya rena mössa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar